Det gamla Sovjet och jag

Nu tror jag att den här bloggen kommer att bli en gnutta mer seriös. Jag kan inte raljera över tadzjikerna som jag utan samvete kan över ryssar och ukrainare. Det jag föreställer mig är detta:
- Fattigdom.
- Livsglädje.
- Ett hårt liv.
- En tydlig skillnad mellan mäns och kvinnors vardag.
- Enormt vackra bergslandskap.

Ja, det är ungefär allt.

Sen är det helt osannolikt vad folk i min omgivning skrämmer upp mig. Hur farligt är det att vistas i Tadzjikistan? Sök på nätet och där står: människosmuggling, kidnappning, brottslighet och minor, tyfus, kolera, tbc och överfall. Och det är vid det här laget rätt många som uttryckt att jag både är en smula sjuk och inte så lite naiv som vill utsätta mig för den här ENORMA RISKEN och som på allvar tror att det finns något positivt att uppleva i det här landet. Så nu vill jag bara säga att:
Ja, jag vet att det kan vara farligt.
Nej, jag är inte hur blåögd som helst.
Jo, jag tror fortsatt att det kommer att vara en upplevelse att åka dit.
Och faktiskt, jag har valt ett av de allra mest bekväma, enkla och säkra sätten att närma mig vardagen i det här landet. Är volontärjobbare mitt i ett etablerat EU-projekt för landsbygdutveckling.