Det gamla Sovjet och jag

HERREGUD! Här har jag varit runt i tio månader för att leta efter Sovetiska rester. Och så hade jag bara behövt gå till vilket Nordeakontor som helst för att känna på en äkta sovetinstitution.

Först självransakan: Jag slarvade bort mitt Visakort i Petersburg (där jag stannade till för att fira midsommar). Det var naturligtvis fruktanskvärt klantigt. Särskilt med tanke på att det bara var en månad sedan jag lyckades få det förra stulet.

På Nordeas hemsida säger de att sånt man kan få hjälp med i Sverige - det kan man också förvänta sig på Nordeakontor i Finland och de baltiska länderna.
Okej. Jag behöver alltså inte låna pengar av någon i Petersburg. Jag kan ta ut på ett Nordeakontor i Tallinn och köpa färjebiljett hem.

Jag åkte till Tallin med 200 estniska spänn på fickan.

För att göra berättelsen i kortform:
Nordeakontor i tallinn tittar förvånat på mig och säger NÄ, VI har ingen kontakt med SVENSKA nordeakontor.
- Ööööh, nähä, kan jag flytta över pengar därifrån och hit?
- Oh, ja, det går jättebra. Men det tar tre bankdagar.
- Men kan man göra det snabbare om det är akut?
- Kanske, men det har vi aldrig gjort.
- Och hur tar vi reda på det.
- Ring din Nordeabank i Sverige.

Jag tänkte på Nordeas telefonköer och bestämde mig för att besöka min internetbank först. Kanske kunde man betala en färjebiljett via den, med en utlandsbetalning?
Nä då måste man såklart ha aktiverat utlandsbetalningsfunktionen - genom att ringa kundtjänst.

Så jag tog fram min mobil och svettedes lite medan jag tänkte på kommande mobilräkning. .
Slog numret till Nordeas kundtjänst i Sverige. Beräknad väntetid: 6 minuter.
Fick veta att det finns något som heter emergency card där de kanske kan hjälpa mig få tag i mina egna pengar. 
- Jag kopplar....
En automatisk röst säger "Denna telefontjänst är tyvärr tillfälligt ur funktion" pip, pip, pip. Tuuuuuuuuuuut....

Åt HELVETE! Nu började jag svettas på allvar. För det är inte jättekul att stå i en stad där man inte känner någon. Med ca 130 kronor på fickan. Utan biljett att ta sig någonstans. Och inte veta var man ska spendera natten. Eller hur man ska kunna köpa mat..

Då gick jag till svenska ambassaden. 

De kunde hjälpa mig, kanske, för de skickar fax med en förfrågan om snabb utlandsbetaling till Nordea, men klockan började närma sig fyra, och då kan man såklart itne längre nå dem.
 
Lösningen blev tillslut att min fantastiska lillasyster räddade  mig. Genom att skicka över pengar från en Pressbyrå i Lund via Western Union. Det tar dem 20 minuter att landa i Tallinn. Kostar 190 kronor.
Jämför allstå Nordea, tre dagar, 300 kronor i avgift, plus telefonkökostnader och frustration.

Hur kan de ha blivit såhär?!
Kanske är Nordea precis som i Sovjet en såndär ionstitution som inte har behövt bry sig om att man ska vara till för folket. Att man har kunder man ska uderlätta livet för. Att man ska sträva efter att vara smidig och tillmötesgående. FY FAN VAD MAN KAN BLI SUR!!!