Tjuven, polisen och stöldanmälan
En mycket spännande dag. Nämligen fick jag besöka en rysk polisstation.
Efter att ha köpt läsk av en gatuförsäljare på Nevski Prospekt försvann plånboken. Jag var ouppmärksam förstås. VISA, körkort, 500 rubel och en fantastisk samling oslängda kvitton blev tjuvens kap. På mer undangömda platser på mig fanns mobiltelefonen, passet, kameran och mer pengar. HA-HA-HA! Ingen ilska, bara lättnad, och snart också en viss glädje eftersom det nu fanns tillfälle att besöka en polisstation för att göra en anmälan. Och jag blev inte besviken. Det här var nått jag behövde se.
Sånt jag tror mig veta:
- Polisen som institution är utfattig.
- Lönerna är bedrövliga.
- Utbildningskraven minimala.
- Systemet förlegat.
Alltså: anställda tar mutor för att faktiskt klara försörjningen. Och det finns plats för ganska många nötter i organisationen.
Och, ja, en skabbig ingång, trasiga möbler, fyra i receptionen som gjorde en halv knop var. Skickade oss fel. Beställde fram två tonåringar som kom i lagom vardagsmässiga kläder. Den ene klart speciell, och mer intresserad av att dra skämt och snacka lite skit. Den andre berättade att jag kunde göra en anmälan, MEN att det ju var en ganska omständig procedur... Fast han kunde skriva ett dokument som talade om att jag fått körkortet stulet, om det kunde underlätta för mig att få ett nytt. De uppgifter han behövde på ryska skrev min väninna på ett framsträckt, avrivet almanacksblad och killen försvann till skrivmaskinen.
I rummet fastnade blicken mest på två skivstänger, fyra hantlar, en flaska konjak, en bild med blodig kille och texten "du ska inte vara rädd för att vända dig till polisen" och en affisch på revolutionshjälten Felix som de kastat pil på. Och i pennstället några patroner. Rummen längs korridoren var bara upplag, där skymtade instuvade vinterdäck, möbler och en enorm sovjetisk flagga på en vägg. Som en ockuperad rivningskåk.
Hur i helvete ska man ur det här kunna bygga en seriös poliskår med förtroende hos folket? :-(
Fotot: Tagen med tillatelse, faktiskt.
Och saklart! Stort officiellt tack till min kompis, som avstod det planerade museibesöket, tolkade och fick knata runt med mig alldeles för länge för att hitta till stationen...