Det gamla Sovjet och jag

På bilden en marschrutka. Lite som buss. Fast läskigare.

För det första. Man kan inte plinga. Utan man måste hoppas att nån ska gå av där man själv ska. Eller så får man sitta långt fram så att man lite diskret kan säga "nästa hållplats, tack". För visserligen gillar jag att använda min knaggliga ryska. Men INTE att ropa ut några fraser över en hel buss.

For det andra. Losningen pa problem ett, leder till problem tva. Om man sitter långt fram så riskerar man att bli pengalangaren. Den som måste ta emot framsträckta pengar av nypåstigna och lämna till chauffören. Då förväntas att man ska räkna ut lite snabbt i huvudet om man kan växla till enklare pengar, passagerarna emellan. Så att inte chauffören behöver. Och man måste med pengarna också vidarebeordra budskap som hur många biljetter summan gäller.

Svårt, men jag har gjort det ett par gånger. Med skiftande framgång. Nu har det också hänt mig att en chaufför vid ett senare tillfälle känt igen mig, sedan jag på hans buss hade en mindre lyckad karriär som rubel-dealer. Men eftersom han inet verkade arg over att se mig igen, så kommer jag att tordas göra det fler gånger om jag måste... :-)