Det gamla Sovjet och jag

Helt fantastiskt! Följande har nu hänt mig TVÅ GÅNGER:

Jag går gatan fram. Då hörs springande steg på långt håll bakom. De kommer närmare. Några meter från mig dras tempot raskt ner medan killen försöker återfå en hyfsat normal andning innan han smyger upp jämsides och – frågar vad klockan är! JA, det är sant! Herregud, den repliken är ju så dålig att den är kultförklarad! Och det är JÄTTESVÅRT att inte garva. Och killen är stenseriös och förstår inte alls det komiska i situationen.  

I steg två i det här raggningskonceptet har jag sedan förstått att man frågar om tjejen är amerikan. När ursprunget är klarlagt kommer frågan om arbetsplats, och när det också är utrett är det dags för honom att berätta att han visserligen är muslim, men inte särskilt troende. Och att han kan laga mat och till och med är riktigt bra på det! He, he, he! Rått garv, men jag tycker ju att de är ganska gulliga ändå som gör sig besväret.

Men vad gör den som har brister i engelska språkkunskaper? Jo, det tadzjikiska raggningskonceptet för icke så engelskspråkiga föreskriver att man bara rakt av säger ”Are you married?” vilket också är en helt seriös och allvarligt menad fråga (som även den har drabbat mig vid två tillfällen, vilket tyder på att den är utbredd!). Där är jag ju tyvärr är tvungen att svara nej. Vilket föranleder nästa fråga, som lyder ”Why?”. Jag har ännu inte kommit på nått bra svar. På nått sätt känns frågan berättigad, men samtidigt - vad fanken väntar de sig att man ska säga??!!

Nu är allt bra igen! Det slutade snöa. Fick sällskap på en joggingrunda. Jag blev SÅ TRÖTT! Nu är allt toppen! J

Har vaknat på fel sida idag…

Det är grått väder. Jag är ensam en stund och känner mig instängd! Är less på att bli utstirrad när jag går utanför tomten. Det kryper i benen för jag skulle behöva ett rejält jävla träningspass. Igår kunde jag ha fått löparsällskap av en amerikan, men missade möjligheten för att ett möte tog för lång tid. Och idag snöar det så backen är en enda sörja.

Lite fler saker jag är förbannad på:

- att man måste passa sig för knäppa hundar. Springer runt överallt och är helt oförutsägbara. De utan öron och svans är stympade för att gå mer helskinnade ur slagsmålen, de ska man passa sig extra för. Igår på morgonpromenaden fick jag en ytlig repa på benet av tanden från en sån. Gick inte hål, tack gode gud, är inte rabiesvaccinerad…

- att inte få bära en stol själv, inte fixa sin egen frukost, inte skämta med gubbarna.

- att ingen infrastruktur fungerar. 

- att kranarna droppar, strömmen nästan aldrig fungerar, att det är kallt, att de inte stänger dörrarna, eller lagar toaletten, eller ser till att pumpa upp vatten medan det finns el och att fin frukt ligger och ruttnar i källaren!

- att sopporna har ett övre centermetertjockt skikt bestående av ren olja och att brödet steks i smör och att man blir iakttagen genom hela måltiden så att man verkligen, verkligen äter ordentligt.

Ska sura en stund med Coldplay på SKITHÖG volym och sen kanske det blir bättre. Och i morgon ska jag på tillställning! J Fyra-månader-efter-bröllopet-fest (nä, inte min egen).

Okej att det är praktiskt och tradition och kan vara luckurativt och allt möjligt – men när det fullkomligt KRYLLAR av sorgliga kvinnoöden, hur kan man då VÅGA CHANSA på att den bortgifta dottern har tur???
 

Tänk att dessutom tvingas bo med sin mans alla syskon och svärföräldrarna, göra allt hushållsarbete, vara förbjuden att lämna huset utan att fråga om lov, tvingas ha sex med någon man avskyr – och som tack för denna totala uppoffring föraktas av hela sin nya omgivning. Nä, det är inget extremt exempel alls. Det finns alldeles för många sådana historier.

Men låt oss förtydliga att det inte är islams fel, utan graden av religiositet! Och styrkan i traditionen! Två veckor räcker inte för att se vidden av det här. Men bara sa langt jag har kunskap nu gor mig så förbannad att det är obeskrivbart.  

…och såklart har personerna på bilden ingenting med innehållet i texten att göra…

Tankte ta ett pedagogiskt grepp och beratta lite om Tadzjikistan via den ha bilden (tagen igar).

Tjejen ar kladd som man ar mest. Nar hon blir aldre doljer hon sakert haret, mer eller mindre. Eller kanske inte alls om hon studerar vidare. Har sett pa flickorna vid universitetet att sloj-tatheten ar patagligt lag.

Hon kan alla ganger lasa. Det ar en rest fran Sovjet att analfabetism knappast existerar, gar att jamfora pa ett bre satt med Afghanistan, grannlandet dar bara 50% av mannen och 20% av kvinnorna kan lasa (Sida-statistik).

Lervagen ar huvudgatan genom byn. Det galler att ha bra bil. Eller en man inte ar sa radd om atminstone. Da kan man fraga sig varfor de som ar rika nog envisas med att snigla fram i sina superpolerade merchedes.

Mullbarstrad vaxer i bakgrunden. De planetardes i mangder for att utfodra silkesmaskarna med lov i forna tider. Borde ocksa ha varit under Sovjet. Numera hamlas de (beskars pa sina kvistar) for att kreaturen ska ha natt att knapra pa vintern. Baren torkas och smakar som russin fast battre!

Asnor finns det gott om. De ater det mesta. Darfor ar de oftast i ganska god form. Mest halls det tror jag som transportmedel (tillexempel om man har kopt en teve och vill ha hem den, som jag sag igar i stan).

Travarorna ar bransle. Det ar det ont om. Finns alldeles for mycket djur och alldeles for lite vatten for att vegetationen ska ha nan chans. Forutom traprodukter eldar man mycket med torkad koskit. Sa mycket att inget blir kvar till godsling...

Igår, efter Mumindalen (se nedan), hade jag min första starka upplevelse här (med undantag för den chockartade känslan av att plötsligt vara extremt, jävla skitnödig – ursäkta språket…). Det var så lovande. De två lantbruksgrupperna i byn, som tillsammans utvecklar sin fjäderfäuppfödning, respektive mjölkproduktion, går det fint för. Människorna är så in i bängen vänliga. Och mina intryck från hela den här helt nya världen var för mig helt överväldigande.

Vi var på väg hem ner från bergen i en gammal Lada Niva som skakar runt sina passagerare som tärningar i en burk på de erbarmliga vägarna. Det var den store chauffören, den lilla tolken, tysken som kan djurhållning, och så jag. Det var inte ens sol, men landskapet var helt enastående. Och ur radion pumpade persisk musik på en volym som högtalarna inte hade kapacitet för. Då kom det en tår. För fy fan vad underbart att få lära känna nånting så här nytt och varmt.

He, he, stället vi besökte idag heter Muminabad. Visst, det motsvarar ju Mumindalen. Såg inga festliga figurer, bara nyfikna, glada, fattiga, gästvänliga bönder. (och det har var tisdag egentligen...)

 

Att t.ex. Ukraina ar en gammal Sovjetstat, det kan man pa natt satt forsta utifran fordomar om vad som ar ryskt. Men Tadzjikistan! Det ar Orienten, eller till och med mer likt Afrika an det ar ryskt. Kvinnorna fargglatt kladda i langa klanningar. Sjalar. Spraket ar persiskt. Religionen ar islam och manga hyfsat, for att inte saga ratt sa skapligt, religiosa. Traditionen javligt stark. Konstollerna likasa.

Fran april till november inget regn, det ar sa torrt att det dammar. Inte ett grasstra pa kullarna dar de alldeles for manga djuren betar. Under vinterna fylls vattenreservorarerna pa. Till varen blommar sluttningarna, de berattar hur fantastiskt det ser ut har i april.

Sommarvarme pa fortio grader ar normalt. Pa vintern i Dushanbe och i Kuljab haller det sig strax over nollan. Det slar om blixtsnabbt (jag tror det hande i helgen) fran varme till kyla. Snoar lite som toar bort. Bara en smula hogre upp i bergen ligger snon kvar hela vintern. Vissa byar tar man sig varken till eller fran. Vagarna ar stangda. 

Tyvärr, första blogginlägget från Tadzjikistan skriver jag, när mitt humör inte är på topp. Igår kväll dök diarrén på mig som en käftsmäll. Fick i mig ett par piller som stoppade upp den varsta syndafloden, men jag går runt och är illamående. Ingen succe första arbetsdagen… Nu ar det kvall, strömmen har gatt för fjärde gången idag, jag kändee mig orkeslös, hungrig, men inte sugen på mat, jag har blivit inbladad i osttillverkning som jag inte kan något om, och jag har hört inte sa upplyftande livshistorier från två av de tadzjikiska kvinnliga medarbetarna, så känner jag mig inte så jädra optimistisk. 
 
Nu kan nån få för sig att säga ”vad var det jag sa”, men första intrycken var fantastiska. Spännande byråkrati på flygplatsen, skön värme vid fyra på morgonen, snäll chaufför, trevlig övernattning i lägenhet i huvudstaden. Sedan fick jag träffa schysst folk och blev körd i fyra timmar genom ett makalöst vackert bergslandskap till Kulyab.
 
Ska skriva mer nar krafterna finns dar.

Nu måste jag börja ställa om på Tadzjikistan. Känner mig så dåligt förberedd. I alla fall mentalt. Det har varit nog att fokusera på Pusjkin. Tack för kursen Centralasien, 5 poäng, som ges på Naturgeografen, Stockholms Universitet. Har bakgrundsfakta och en smula insikt från den.

Fördomarna om Tadjikistan kommer att listas här inom kort.

Gryning i Pusjkin. Står och väntar på pendeltåget till St Petersburg.

Vi är inte så många: ett litet muskelpaket som leder passet, tre såna där magra snören till flicksnärtor - och så jag. Nä, de är inte särskilt vältränade de andra deltagarna. Tränaren är däremot  föredettanånslagskampsportare så jag tävlar i hemlighet mot henne i övningarna. Tror att jag kanske tar henne i armhävningsdelen, men det är svårt att säga. Tyvärr anpassas passet också efter deltagarnas samlade förmåga och man får liksom inte tid att göra klart i det momentet.

Det finns en mycket positiv skillnad mot Friskis å Svettis. Det är inte så jävla hurtfriskt! Så att tänja muskler betyder fanimej att tänja muskler. I gårdagens pass ingick att i par turas om att med sin tyngd pressa den andre mot golvet i olika stretchövningar. Jag var hela tiden rädd att plötsligt ha av ryggraden på min partner. De andra två såg mer jämlika ut. Och festliga där de låg i en liten jämrande skeletthög på golvet och, tror jag, gjorde samma övningar. I fitnesslokalen regerar de inte som de gör på gatorna med sina idealsnygga uppenbarelser! Skadeglädje! HA, HA!  :)

- Dag nr ett gick jag därifrån segerviss. Hade god nytta av ett och annat som satt fast i bakhuvudet från kvällskursen för åtta år sedan.

- Dag två var idel nyheter, men fortfarande hanterbart.

- Dag tre var tuff. Grammatiken och de nya orden fyllde upp hela hjärnan, det började bli rejält trångt.

- Dag fyra gick det inte längre att sortera bland informationen. På kvällen försökte jag till förbannelse hamra in nya ord och böjningar, men det GICK bara inte.

- Dag fem, första en och en halv timmen, kunde jag inte svara på den enklaste fråga. Mindes inte ett skit av glosor och grammatiska regler, inte det enklaste ord. Men då blev lärarinnan mildare och vi hade ett lättsamt avslut med lite repetition och sånt.

SEN kom revolutionen. På väg hem på tunnelbanan. Då märkte jag plötsligt att jag kunde veckodagarna. Herregud, var kom det ifrån? Och reklamskyltarna, som jag sett under tre veckor, verkade plötsligt inte helt obegripliga. ”Nyhet! Alla kan ringa för 35 kopek i minuten. Skicka bara ett SMS till…” Och jag fattade varför ”minut” hade just den där ändelsen.

Sen tog jag bussen från Pusjkins centrum till lägenheten och råkade sätta mig på konduktörens speciella säte (som var klätt med fårskinn, vilket jag bara betraktade som en scysst gest genemot resenärerna) och hon försynt nog inte körde bort mig, utan stod upp bredvid genom flera kvarter. Men så såg jag OCH KUNDE LÄSA skylten: "Konduktörens säte". Och min segerglädje från kursdag nummer ett återvände när: ”Förlåt! Jag såg inte skylten” kom över mina läppar. För mig en oerhört avancerad mening. OBS! Här har vi dessutom att göra med imperfektform! Och inte nog med det: hon fattade också, och svarade att det inte gjorde nått (fast okej, det tog jag mest på kroppsspråket…).  

Okej, här kommer EN anledning till att känna öst-kärlek att analyseras. Precis som många ryssar totalreagerar på Sovjetdiktaturen, så har JAG en reaktion mot präktig-Sverige. Det står mig ju upp i halsen att vara duktig, handla kläder på H&M, möbler på IKEA, gilla heminredning, renovera kök, göra karriär, låna till hus och två bilar samt dölja alla personliga problem för omgivningen.

Och jag är säker, ramarna blir allt mer snäva för vad som är normalt i Sverige. Exempel: såg två män på gatan i Härnösand som gick och bar en planka mellan sig i ett bostadsområde. Shit, det vad ovanligt! reagerade jag, eftersom normala manniskor tar sin bil och takräket och kör plankan dit den ska. Eller hur? Men bara för tretti år sedan hade gubbarnas upptradande säkert inte varit så märkligt. Allt snävare, alltså. Här i Pushkin har jag sett en man ta med en hel packe brädor på pendeltåget. Och det var inte särskilt konstigt med det.

Såklart. Här kan man härleda allt till Sovjetregimen. Den där mannen släpade väl inte plank på tåget för att det var så kul, utan för att han förmodligen inte har råd med bil och kärra.

Det är ett rätt dumt utgångsläge att vara så glad åt det som bara kan ses som konsekvenser av missförhållanden. Såklart får jag ingen förståelse när jag försöker förklara det här för nån ryss. Eller för nån svensk som är helt normal och känner sig bekväm i det sätt man förväntas leva på. Men bara man är det minsta lilla gnutta ”bohemiskt” lagd, så sticker man ut som ett ufo i Sverige. Det är sant! Och det gör mig uppretad! Att behöva förklara varför man som vuxen vill dela bostad med kompisar, eller varför man kör en bil från ´83, eller hur man kan stoppa plastpåsar i skorna för att det inte ska läcka in…  Nä! Dags att gå hem och tvätta lite blandade färger i tvättmaskinen! HA, HA, HA! 

För att generalisera, präktig-Sverige ar PRECIS vad man vill ha har!! Alltsa jag ar lite för sent ute, utvecklingen gar snabbt. Vissa saker jag gor betraktas sakert som konstiga. Sarkilt som jag val forvantas ha storre valmojlighet an genomsnittsryssen. Och här finns dessutom andra saker som far en (mig) att framsta som rejält mysko. Till exempel om man ar 31 år och ogift, om man aldrig har varit på manikyr, ar stormfortjust över att antligen få lara kanna Ryssland och sjalv kan byta dack på bilen.