Det gamla Sovjet och jag

Det är bara att andas in, svälja svordomarna och börja om från början. Med en NY visumansökan till Ryssland... Eftersom proceduren inte kommer undan med mindre än säkert en månad, så har jag intensivspånat på Plan B. JA! DET STRESSAR MIG ATT FRIÅRET RINNER IVÄG I SVERIGE. Det är mer än en månad sedan Tadzjikistan. I min föreställning hade jag varit österut igen för tre veckor sedan.

Blixtsnabb överläggning:
Vilka länder finns det som jag vill till? Väldigt dum fråga, det är ju de där i gamla Sovjet. (Å så östra Europa också fast av nån anledning känns det roligare när det är lite varmare)

Vilka av de länderna kräver INTE visum?
Estland (men där har utvecklingen till marknadsanpassning varit så framgångsrik att de har klivit över gränsen på riktigt. Kanske får jag fan för att jag säger det, men det är ett nytt Finland. En lyckad assimilation. Ett västland. Grattis!),
Lettland (som av någon konstig anledning blivit det land som jag faktiskt varit i och lärt känna en del, långt före friåret),
Ukraina (där jag startade friåret),
...och så Litauen. Och dit kan man dessutom få en OFÖRSVARLIGT billig biljett till från Skavsta. Det kan bli en kort vistelse, beroende på byråkratryssarna. Men jag åker på onsdag...

Här sitter jag, kom inte med flyget till Archangelsk, för nått visum fick jag inte idag. Jag. En fullkomligt harmlös västerlänning som förtjusas av Ryssland på ett nästan blåögt vis. Som så gärna vill lära känna landet. Som har de mest romantiska föreställningar och brinner av iver. Varför bråkar ni med mig? Jag är ju för i helvete en bristvara!!!!

I morse åkte jag in till Stockholm med hela mitt bagage och hade icke ombokningsbar biljett till Archangelsk med 13.15-flyget. I fredags langade vi ju in det särskilda dokumentet som de bestämde extra att jag skulle lämna in. Och hoppet glödde fortfarande, att de skulle ha fått till det med mitt visum.
Tog en kölapp. Väntade länge. Fick komma in i båset. Pratade med en tant. Fick vänta igen. Och så slutade det med ett NYTT förhör. Och NYA krav på dokument.

Vet ni vad som händer nu? Mina rosaskimrande tankar om Ryssland bleknar! Jag börjar känna att det kanske inte är ett så bra land. Att människorna inte ÄR mysiga innerst inne fastän de måste vara stränga på ytan. Min ansökan är FAKTISKT enligt regelboken, jag känner mig orättvist behandlad och det här är INTE bra reklam för Ryssland. (Titta bara så otrevligt jag skriver om landet här på bloggen, va...) GRRRRRRRRRR....

Jo´råsåatt... Personligen inbjuden till Ryska ambassaden! Men inte för middag i chick klänning och med stiliga ryska kavajerer - utan till FÖRHÖR i ett litet bås med en stenhård visumhandläggare!

När jag trodde att alla problem ÄNTLIGEN var lösta med visumansökan, då drog konsulära avdelningen upp sitt ess i rockärmen. Där i det lilla rummet fick jag redogöra för kopplingar mellan företaget jag ska knäcka åt, den ryska firma som har ställt ut visuminbjudan, och min roll. Det redogjorde jag för på ett fantastiskt bra sätt, enligt mig själv. "Gu´va sköööönt", tänkte jag. NU ordnar det sig, han ger mig visumet! Men då bestämde han istället att informationen måste fästas på PAPPER och förses med tillbörliga STÄMPLAR och SIGNATUR!

För att göra en historia kort: det är ett UNDER om jag kommer iväg med mitt flyg i morgon!!!!

Klockan nio ska jag i alla fall hänga på låset och vädja om ett färdighandlagt visumärende. Sen får vi se...

Kolla de här driftiga killarna! De har VIKT schackpjäserna av TIDNINGSPAPPER. Skavsta flygplats...

I väntan på att ha nått vettigt att skriva lägger jag här ut en bild. Tog den i höstas på en marknad i en västlig förort till Kiev.

Javisst är det en svans som hänger ner till vänster, och ja, det ÄR köttkniven hon petar naglarna med.

 

Vet inte om det beror på 1) min generösa föreställning om vad som får kallas hygieniskt, eller 2) min förmåga att acceptera kulturella avvikelser. I alla fall insåg jag först när jag kom hem att det faktiskt var en rätt fräck bild jag tagit.

Det är en gåta varför Ryssland behöver göra det så perverst svårt för turister att ta sig in i landet! Jag har sån erbarmlig tur att företaget jag samarbetar med fixar hela rubbet med visumansökningar för min del. Nu undrar jag hur någon normal privatperson, som inte är bundis med några ryssar och som inte åker på organiserad charter, lyckas ansöka om ett visum till Ryssland?

På ambassadens hemsida finns den teoretiska informationen om konsten att ansöka om ryskt visum  (http://www.ryssland.se/visa_s.htm). Jag ryggar tillbaka. Här krävs tålamod, tid och överseende!

Den som INTE har det kanske kan känna sig träffad av den märkliga hälsningen sist på sidan:

"Ambassadens Konsulära avdelning avser att bemöta er med artighet och respekt. Vi ber er att behandla vår personal på ett motsvarande sätt. Vi expedierar inte besökare som uppträder aggressivt eller hotfullt."

Nästa stopp ska bli Archangelsk uppe vid Vita Havet, är det tänkt. Och nu går jag här och vankar av och an i Sverige, medan det gråa töckenet till väder gör landskapet fult och äckligt.

Det skulle vara fint att sticka nu, men bland mycket annan administration måste framför allt årsvisumet pressa sig igenom byråkratin först. Och ryssarna har helgdag nästan hela januari! Det är nyår och ortodox jul och lite allt möjligt... Pass, försäkringsintyg, officiell inbjudan - och så det obligatoriska (! vill bara säga det för att ingen ska tro att jag ingår i en särskild riskgrupp av prostituerade och sprutnarkomaner) HIV-testet.  

Jag knaprar på naglarna. HERREGUD! Bara sju månader och två veckor kvar på friåret! Öka takten! Mer ex-Sovjet! För i helvete! Jag har sniffat - nu vill jag vältra mig! 

Vilja tillbaka? Ja, för att se mer. På våren eller försommaren. Och för att få återse medarbetarna i projektet som jag kollektivt blivit kär i. Ömsesidigt vad det verkar :-) Och för att se hur de lyckas med sin business att köra kommersiell rådgivningsservice åt bönderna.

Bo där? Svår fråga, för det är fanimej kluvet med känslorna till landet ändå. Det är helt enkelt inte så lustigt att vara kvinna i Tadzjikistan. De har överseende med en västerlänning, och gillar väl på nått sätt att man är lite frispråkig och tar för sig. Om man gör det lite lagom. Men det är fördjävla trist att se samhället fungera på det här sättet.


Tadzjikisk reklam för Tadzjikistan. Fantastiska tårtor, vackra människor, mäktiga berg.

De lagar mat och tvättar och diskar och städar och servar sin man och sina barn och sköter den livsnödvändiga självhushållningen med trädgård och höns. Och det i 45 gradig hetta på sommaren och 5 grader minus på vintern. Tidvis utan el och vatten i kranen. Sen servar hon inte bara sin egen familj utan också mannens föräldrar och ogifta syskon. Som hon flyttat in till i samband med bröllopet, antingen hon ville eller inte. Och att kunna bestämma över sitt liv och sitt livsöde är helt en fråga om graden av välvilja hos hennes man. Jag brukar inte vara den värsta feministen, men det här är FÖR sorgligt!


Kvinnor i tvättartagen

Nu några målande exempel.

Vi åkte bil, den tyske experten, chauffören, tolken och jag. Och så kom vi till en vägkontroll. Polisen tittade strängt på tysken och ville se pass. Jag blev svin-glad och tänkte, ha, ha, jag smälter in rätt bra i alla fall! Men sen fattade jag att han inte ens såg mig. Han noterade bara i ögonvrån att det satt två oviktiga kvinnor i baksätet. Och tittar man bland parkerade bilar i stan så ser man att det ofta sitter en kvinna i baksätet, med eller utan barn. Och mannen står utanför och pratar och skrattar med nån kompis. Hon sitter och väntar. HUR kan det vara så?!

Sen tyckte jag att det kanske var lite konstigt att jag inte blev hembjuden till de tjejer som jag lärt känna och ändå umgicks med hela dagarna. Men det var innan jag förstod att det inte går för sig utan att först ha en personlig inbjudan från hennes man. Dvs, man måste råka träffa honom någonstans och han måste då officiellt föreslå att man någon gång kan besöka deras hem. Och därefter kan sedan kvinnan vid ett lämpligt tillfälle bjuda in dig...

Och det är ingen lätt uppgift att anställa kvinnor i ett projekt som detta. Först ska man hitta ett kompetent urval och det är inte lätt eftersom utbildning inte prioriteras för kvinnor. Men större nålsöga är att män inte tillåter sina kvinnor att jobba. Två av sex kvinnor som skulle anställas i projektet hoppade av på grund av det. Och även om de FÅR jobba kan det bli omöjligt eftersom en man varken tvättar eller lagar mat eller diskar eller tar hand om barn. Så arbetsbördan för en heltidsarbetande kvinna måste bli olidlig.

Det ska sägas att bortgiftet ju förstås också drabbar männen. De får ju lika lite välja sin fru. Frågade kollegorna under en lunch hur statistiken ser ut. De uppskattade att under 10 % av giftemålen sker av ren kärlek. I 70% av fallen har parterna matchats ihop men ändå fått träffas innan bröllopet. I resten av fallen möts brudparet för första gången under vigseln. Otrohet bland män är rätt vanligt. Månggifte är däremot sällsynt.

Men vid en skilsmässa är det kvinnan som är skammen och vanäran. Mannen är det synd om. En kvinna har små chanser till omgifte. Men om så skulle bli fallet får hon knappast ta med sig barnen till sin nästa mans hus.

Flickor och pojkar innan alvaret börjar.

Dystert, va. Det är tradition och religion. Men jag tror ännu mer ett patriarkalist samhälle där männen helt enkelt tjänar på att ha den här kontrollen över kvinnan. Och vill befästa den till varje pris. Medvetet eller omedvetet. (Shit, när man använder ordet patriarkat så låter det genast så rebelliskt och män över 50 tycker att man är radikalfeminist... Fast det är svårt hitta ett mindre infekterat ord som betyder samma sak.)

För tänk vad skönt och fint att aldrig behöva bry sig om att fundera på middagen, tvätten, städningen, de krävande barnen, nej och inte ens behöva känna tacksamhet över att nån sköter detta åt en, om man inte vill. Eftersom det bara är självklart. Och samtidigt som ens egen roll - att vara herre i huset, hålla ihop familjen och tjäna pengar. Det är det som värderas som det viktigaste. Och du kan känna sig tillfreds och lugn. För ingenting kan hota din ställning, kvinnan skulle aldrig komma på tanken att revoltera för det skulle vara hennes utträdesbiljett ur hela det sociala skyddsnätet. Klart som fan att man vill behålla den rollen. Det skulle jag också göra!

Oj, oj, oj... Men så en positiv knorr: Hur såg det ut i Sverige för 100 år sedan, då? Hade vi inte samma sits? Och kolla skillnaden mot idag. Det har hänt saker!

Och även om det som nämnts ovan absolut är vardag för massor av kvinnor. Och inte alls någon överdrift. Så är ju männen i allmänhet GODA MÄNNISKOR! De respekterar sina kvinnor. Älskar dem. Är kanske stränga för att de förväntas vara det. Eller för att deras mödrar tvingar dem. Och OBS, OBS, OBS! Svärmodern är inte att leka med! Hon får ta på sig en rejäl skuld till MÅNGA unga bortgifta kvinnors olycka. Så är uppfattningen om man hör sig för...

YES! Kolla in mitt första inlägg om Tadzjikistan (15 nov) och notera att mina fem fördomar var sanna! Här finns fattigdom, livsglädje, ett hårt liv, en ruskig skillnad mellan mäns och kvinnors vardag, och ett enormt vackert bergslandskap. Ja, kanske är det lite förutsägbara fördomar. Men sen kommer den största triumfen:Tadzjikistan är INTE FARLIGT!

Det känns till och med helt BEFÄNGT att ryktet om landet vrålar säkerhetsrisk. Under inbördeskriget, var det farligt. Och efteråt när folk hade vapen hemma i drivor och sköt lite här och där på varandra. Men efter tvångsinsamlingen är det helt fridfullt. Knarkhandeln märks inte mycket av. Brottsligheten är låg, även om det väl förekommer i storsta´n, precis som var som helst i världen. Man kan gå på gatorna. Även på natten om man är normalförsiktig. I gränsområdena till Afghanistan kan man också vistas. Nä, alltså, med undantag för knäppa hundar, så var det ingenting rörande min säkerhet som någon bofast - utlänning så väl som tadzjik - ville varna för. Faktiskt! (Och det berodde nog inte på att de gärna ville bli av med mig)

Fattigdomen i stan märks inte så tydligt. I byarna mer. Men missär handlar det inte om. Inte utslagna människor. Livsglädje finns det gott om.
Ett hårt liv är det för många! Nu väller det på gatorna av osysselsatta män. När det inte är vinter jobbar de i Ryssland på byggen och har de farligaste, tyngsta uppgifterna, till lägst lön. Kvinnorna sliter ont. Hänvisar till rubriken nedan, tjatigt att skriva om det en gång till, liksom...
Skillnaden mellan kvinnor och män är grymt stor. Se också det nedan.
Och landskapet är bedövande vackert. Bergen är makalösa - och då har jag ändå bara vintriga halvlåga berg i Kulyab-Dushanbe-området att relatera till. I april-maj lär sluttningarna blomstra i en färgprakt helt sagolik. Och bergsmassiven i Pamir lär bjuda på toppar som bräcker det mesta i dramatik.

Men sen en bonusfördom som jag inte hade,  men som också är sann: de är så otroooligt snygga, tadzjikerna! Män som kvinnor.

Tadzjikisk mat är ett härke av olika riktningar. Influeser från Ryssland, Asien och Orienten.

Här en normal och enastående bjudning hemma hos kvinnan till höger. Massor av små tallrikar. Först står nötter, torkade aprikoser, russin och mullbär framme. Sedan kommer grönsaksinläggningarna. Sen brödet, Lipjoschkan, som gräddas på väggarna i ett cementerat hål i marken, vari man också eldar. Släkt med indiska nan. Ruggigt gott. Därefter kommer ofta soppa, i vilken man lägger ner brödbitarna. Avslutas med frukt och karameller. Och inte minst: te.

Man behöver INTE vara orolig för att ha dåligt bordsskick eftersom att äta med fingrarna och använda varandras gafflar och sörpla och torka sig med gemensamma servetter och sträcka sig över grannen och äta tills man blir mätt - är precis vad man gör. Riktigt jävla skönt att inte behöva förneka sig vid matbordet :-)

Alternativ till soppan - och mer eller mindre nationalrätten - heter ploff! Roxora lagar här till vänster. En utsökt risrätt med morot och lök, stekt i oerhörda mängder olja. Kött till garnering. Oerhört gott, om man står ut med energimängden... Det där med överdoseringen av smör, fett och bomullsolja är genomgående i det Tadzjikiska köket. Ju mastigare desto mer populärt - enligt kokerskan, när jag frågade.

Här nedan en inläggning med tomat, dill, lök, nått grönt och gurka. Knytet heter Manto och innehåller fett kött och lök, ångkokas en timme.

Receptet till soppan är följande: Ta ett kilo kött, fräs det i en timme (!) i två koppar olja. Lägg ner råa morötter och potatis i bitar, fräs i ytterligare 30 minuter. Häll på vatten och kryddgrönt (framför allt dill) och låt koka tills rotsakerna är mjuka.

På väg hem stannade jag ett dygn i Istanbul. Jag var skit-trött. Vädret piss. Istället för att få hotellet betalt som jag först blev lovad av Turkish Airlines, så satte de in ett extra flyg och ville tvinga mig på det istället. Försökte ilsket förhandla. Ingen framgång. Var sur för att jag var tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen för att komma till Turkish-Airline-kontoret. Misslyckades sedan att hitta en bra väg till  bagageinlämningen och fick passera kontrollen TVÅ GÅNGER TILL. Vilket betyder lasta fram hela packningen och köra genom röntgen och sedan bli ombedd att plocka upp och visa datorn och därefter den gigantiska, väl inpackade konserven med aprikoskompott, som är en present...

Sen gav jag inte stan en chans! Jag var INTE upplagd för att fascineras av en ny kultur, upptäcka en ny stad, sightseeinga och känna orientaliska vingslag. Ville handla julklappar och vara ifred.

Hade man velat sälja till mig så var deras taktik totalt fel:

– Hello, miss! – Miss?! – Please! – Good prices, nice carpets! – Please, look! – Hello?! – Hello, MISS!

Och sedan när man gått förbi, med ett fantastiskt personligt, sårat tonfall: –….ooooooooh, break my heart!

Och jag vrålade tillbaka, för mitt inre: – I´LL BREAK YOUR LEG, you f*cking, irritating bastard!!! Precis på så fantastiskt humör var jag i Istanbul...

Men för den mentala hälsan var det skönt att inte åka non stop Kulyab - Björnlunda. Så Istanbul var tacksamt. Ändå. Och jag klippte mig äntligen och blev ganska nöjd med resultatet, och hittade presenter till familjen.

Så nu är jag alltså hemma. Eftersom det är jul. Vill ju liksom inte att den ska gå av stapeln utan mig. Fast nu går det magsjuka här och det blir ändå inte som man tänkt sig. Hummelihum... Så man hade liksom kunnat stanna en månad till i Tadzjkistan, med facit i hand... Surar lite... Men inget att göra.

Hur som helst. Har fortfarande lite spaningar om Tadjikistan att skriva här. T.ex. om mat och fördomsbekräftelser...

Han heter Emomali Rahmonov och pryder fan vartenda gathorn i hela det har landet. Men sa ar han ocksa diktator och lite kul ska man val fa bestamma. Tank om man sjalv fick vara pa sa manga affisher!

I alla fall sa befriar han successivt landet fran demokrati. Vad tycker folket? Tja. Ganska diplomatiskt sager man att "jo det hade varit battre om presidenten varit lite mer demokratisk...". Andra sager optimistiskt att "Rahmonov i alla fall ar en battre president an de superdumma diktatorerna i Uzbekistan och Turkmenistan". Sedan finns det de som menar att han kan sitta kvar pa tronen for nu har han ju forsett sig och slakten med en massa resurser fran staten. Skulle det komma en ny pa tronen, da skulle ju denne ocksa ta ut sin del, och DET vore ju ONÖDIGT... En skapl?gt krass syn.

Na, jag tror att de flesta skiter ganska mycket i vem som styr. Just nu. Rahmonov ar tillrackligt mansklig (fortfarande) for att man ska kunna acceptera honom. Och folket har lite annat att bekymra sig over - typ hur man ska klara sina primara behov. Mat, vatten, varme.

På den här resan hade jag ännu inte fått den där känslan av katastrof. Alltså när man har gjort nått riktigt, riktigt dumt och blodet rinner till hela ansiktet och pulsen slår för fort. Men idag, så! Jag dristade mig till att slå om i elskåpet...

 

När det inte är nån el, vilket är i princip jämt, så står spakarna i nått särskilt läge när generatorn går. Men när strömmen kommer, som ikväll, då vrider man om vissa spakar. Och det gjorde jag. Fast fel. Kortslöt generatorn. Vaktmästaren hade mycket långt till ett befriande skratt. – Dåligt, Therese, dåligt, sa han alvarligt, och det förstod jag, fast min ryska är så kass.

 

I alla fall hade jag tur, generatorn hade slut på bensin, så skadan blev åtminstone mindre än den kunde ha blivit. Det går att fixa. Otrolig tur i oturen, men det blir jobbigt i morron. Dels för att jag sabbat en generator. Dels för att jag tog mig friheten att dra i spakar fast jag borde veta bättre. Dels för att det är en klar prestigeförlust. Och dels för att jag relationen till vaktmästaren nog är lite törnad nu, är jag rädd.

 

Men kanske förlåter de mig. :-) Det är min sista dag här i morgon. Åker till Dushanbe i morron eftermiddag.

 

Men herregud! Kolla på det här härket! De får väl märka upp lite bättre. Var står det ”varning för kortslutning”, liksom!!?

Tadzjikistan är fattigt. Men vackert så det gör ont. Att mjölka in pengar från turism hade varit gjutet. Om inte infrastrukturen varit så dålig, korruptionen så svår och folk så rädda för att åka hit.

Har hört förslag på att exploatering av Tadzjikistan för turism vips skulle rädda landet från alla problem. Det känns ruskigt avlägset. Jovisst har pensionärsgrupperna från Läs och Res, och de tyska back-packersarna börjat nosa på landet. Det är gott tecken, men de har ju inga pengar. Så man måste leta efter de med feta plånböcker. Och bedriva kommersiell verksamhet. Och då behöver man turismlicens från staten som kostar i alla fall en stadsjeep till chefen... Om om man har det starkapitalet så kan man se efter om det ändå inte finns ett hotell i Dushanbe som är flott nog för fint folk med pengar och restauranger mer gott käk. Och det finns.

Men sedan får man satsa på äventyr i konceptet, för utanför storstan finns visserligen den fantastiska naturen, men sedan bara det nedgångna samhället och den fattiga landsbygden. Vägar som schweizerostar, ouppvärmda/o-air-conditionerade hus och damm och smuts.

 

Men den svåraste nöten är säkert att få folk att förstå att man inte blir nedslagen, nerdrogad, rånad, mördad och sedan kidnappad när man går till snabbköpet.

 

Bilden ovan är från en hajk fixad av tadzjikisk resebyrå. Målgrupp: utlänningar som jobbar inom bistånd och på ambassader och vill hosta upp 20 dollar för biltransport och 4 timmars vandring. Det går troligen riktigt bra för dem. Men marknaden är rätt snart mättad med bara ett företag.

Bilden nedan: lite bonderomantik. Materiel till kvastar.

I onsdags firade vi lucia, typ. Glögg på äppelochkörsbärssaft, mald ingefära och kanel, clementinskal, nejlikor, russin och aprikoskärnor. Gott, men inte rätt. I brist på el till ugnen stekte jag pepparkakorna i panna på dieselkaminen. Inte heller det särskilt rätt. Smaken kan jag berätta blir en smula outvecklad (om man är mild i omdömet) och ytan blir allt annat är vackert gyllenbrun. Men med generös dekor av gröna löv och vita ljus så föll de för Lucia! Jag andades ut.

 

De älskar att hålla tal. Så nu kan jag via bloggen förmedla deras "varma tack till hela svenska folket för att ha fått möjlighet att dela denna högtid och få en inblick i den svenska vardagen, vilket för tadjiker är en stor ära och inte hade kommit dem till del utan den här volontären som har varit hos dem den här tiden – som gärna hade fått vara betydligt mycket längre - och spritt en sån glädje i rummet,  och alla svenskar tillönskas lyckliga dagar i livet"!

Och pepparkakorna gick åt blixtesnabbt, även de grisformade. Jo, jag serverade musimerna gris. :-)  Säger man bara högt och allvarligt för sig själv, och de omkring, att ”det här är bara stekt deg”, då kan man skratta åt situationen och sen också stoppa i sig betydligt fler kakor än vad som skulle anses helt korrekt i Sverige. Som svensk var jag stolt och gladdes såklart over att de gladde sig!

F´låt, jag har inte skrivit duktigt på flera dagar. Först var det för att jag förberedde en tripp till huvudstaden. Sedan var jag där ett par dagar, och när jag sedan kom tillbaka till kontoret – då hade de jävlarna stängt bloggservern!!!! För att det var för mycket trafik! Så, så DÅLIGT!

Ovan: Brudar i storsta`n

Har varit i Dushanbe, hur som helst! Omöjligt att få en ordentlig bild av stället på tre dagar. Men säkert är att stan har ett större utbud. Mjölk i affären, till exempel. Gas i ledningarna. El ganska mycket. I alla fall i vissa bostadsområden, som där presidenten bor... Intressant att se kontrasten och få lite perspektiv på landet.

 

Restauranger. Spritaffärer! Kvinnor i långbyxor, eller t.o.m. knäkorta kjolar! Man känner sig inte som ett ufo, ingen stirrar. I längden kanske jag skulle ha flytt till Dusjanbe varje helg. Som de flesta andra utlänningar boendes ocentralt, vad jag har förstått. Men min korta tid här ger mig inga sådana önskemål. Trivs bättre här där det är småttigt. Mer tadzjikiskt. Mer gästvänligt. Närmare folket. Och inte minst på kontoret där jag är innesluten som i en liten familj. (Oj, oj, oj, vilka gullegullklyschor)

Jag har haft sån jävla TUR som hamnat i det här lilla, fina projektet. Tack, tack, TACK! Nu bara en ynklig vecka kvar!!!

Elektricitet! Rusa och knäpp på varmvattenberedaren och ugnen! Precis som alla andra. Stackars elnätet vilken chock varje gång. Där jag bor, och där kontoret ligger, är vi bortskämda. Det finns generator. Som man visserligen inte vill ha igång för mycket. Och som visserligen bara fiser ut lite svaga strömmar (men spyr ut helvetes med dieselrök), men det räcker till datorerna, ett par glödlampor och för att ladda mobiler och sånt. Sen finns dieselkaminer inne också. Det ger värme och man kan laga mat på dem.
 
Värre är det för alla andra. Från november till april är det väldigt strömlöst. I byarna har man reglerat två timmar el på kvällen, två på morgonen. I staden Kulyab finns det ström lite då och då. Idag två timmar totalt, före det hade vi lite i måndags kväll.

Normalt finns bara eluppvärmning i husen. Särskilt sedan stadsgasen stängdes av för nått år sedan. Kalla mornar kommer kollegorna särskilt tidigt till jobbet... Många lagar maten över öppen eld i nått uthus, också i staden.

Och här sitter jag alltsa bredvid tidernas lyxpryl: dieselkaminen. Importerad från Tyskland via Kirgizistan... För övrigt var det exakt den här modellen kamin som jag hade i mitt skyffe i tyska Heidelberg. Högst upp, obebott under, enkelglas i fönstrena. Jag var fattig, dieseln dyr. Det var tva huttriga vintrar... Men också då kände jag stor tacksamhet till den här bruna, värmestrålande plåtlådan.

Har lovat att dokumentera fågellivet i Tadzjikistan.
Såhär är det:
Det finns tre sorters fågel: duvor, gråsparvar och en till (se bilden). Plus höns och kalkon.

Duvorna fladdrar runt, äter sopor och är i vägen.
Gråsparvarna sitter lite här och där och gör ungefar lika lite som i Sverige.
Den okanda sorten drar runt i gäng mellan fruktträden, skriker och skränar. Otroligt fega. Sticker bara man stannar och tittar på dem. Vad de heter? Har ingen aning.
Jaha, det var allt man behover veta om faglar i Tadzjikistan... Varsågoda! :-)


Bonusbild – två slags fåglar, men kanske framför allt ett kreatur... Det här är en helt vanlig syn. Bra djur reder sig själv!