Sorgligt på ett fint sätt
Ska inte öda tid på att lida, men det är bara att konstatera: det är riktigt jävla trist att lämna Kalmar. För en gångs skull TRIVS jag med tillvaron.
Kärleksförklaring
Om du bor i Kalmar och känner mig, så ta åt dig av mitt ömhetsbevis: du får mig att må så här fantastiskt!
Senaste halvåret i den här lilla, självbelåtna staden har varit fullkomlligt lysande! Men vad är orsak, vad verkan. Man vill ju klämma det sista goda ur kaviartuben. Och anta att jag skulle skippa mitt friår och stanna i Kalmar för att det är så trivsamt... Nä, helt absurt. Inse, inse, går inte att att ha kakan å äta den samtidigt, ju.
Ett flyg bokat till Polen
Avresan sker på måndag 22.45. Ankomst Katowice 00.20. Buss till Krakow 00.50, ankomst 02.50. Stressar mig förstås att det blir nattetid. Men stan är ju stor. Jag har varit där förr. För tretton år sedan, min kompis och jag! Så länge sedan. Den resan var ett härligt äventyr, vi liftade till Tyskalnd, tog tåget till Prag, vidare till Katowices landsbygd. Till Krakow som vi älskade, till Zakopane där vi vandrade i de underbara bergen,och sedan tillbaka till Krakow för att det var så vackert. Så småningom tog vi färjan som då gick Gdansk - Oxelösund. Från färjeterminalen i Sverige fick vi först lift i en raggarbil. Kanske 200 meter, för sedan var det körkortskontroll och det visade sig att ingen av de två killarna hade körkort. Förbryllar mig stort än idag. Hur eller hur klev vi ut och försökte få annan lift. Det var lögn. Men då kom bilen med raggarna förbi igen, de hade plockat upp en polack till fots, han hade körkort. Det var den läskigaste bilresa jag någonsin gjort, den mellan Oxelösund och Nyköping. Polacken körde den feta amerikanaren som om han varit oövervinnerlig, med ett leende som klöv andiktet i två hälfter. Å hans sida var det säkerligen en av livets lyckligaste bilresor.
Från Krakow har jag sedan fyra dagar på mig att nå Yalta med tåg. Där sluter jag upp med A, P och lilla E. Då ska vi semestera och klättra och bara njuta livet.
Det blir nog bra
1:a september. Då börjar friåret. Den 1:a september... Det stora projektet under kommande 12 månader blir att krypa under skinnet på östra Europa och det forna Sovjet. Krossa och bekräfta fördomar. Få en nyanserad bild.
Jag reser inte planlöst runt. Jag har ett samarbete med ett företag, en vinna-vinna-situation där de får min arbetskraft som informatör, och jag får en väg in i vardagen på den plats där de driver ett utvecklingspriojekt.
Men hur ska det gå. Jag känner mig själv. Några dagar mol allena och jag får ett sammanbrott. Socialiseringssjuka. Jag skräms av betonggetton, av att inte kunna göra mig förstådd, av att vara utlämnad till mig själv. Och hur ska jag hinna. Var ska mina saker i Kalmar ta vägen? Jag borde ha skaffat mig mer kontakter på SIDA och bland olika Ukrainska projekt, och vad ska jag göra efter hemkomsten. Och var ska jag bo när jag är hemma och laddar om i Sverige mellan projekten? Men jag säger till mig själv att det nog blir bra.