Det gamla Sovjet och jag

Jag forlorade. Forra gangen i Petersburg blev diskussionen het: vilken svensk mejeriprodukt kan bast motsvara det ryska universallivsmedlet smetana. Motstandarens asikt var graddfil. Jag havdade creme fraiche, graddfilen har ju en san sur eftersmak, ju. 

Igar bjod vi in en schweizisk (neutral) referent for att avgora tvisten. Jag blev A) missnojd med att latt-creme fraichen fran Hemkop var for rinnig, och B) for att det blev tva-mot-en i omrostningen.

Jag bojer mig for majoritetsasikten. Men har svart att verkligen svalja faktum att graddfil skulle vara basta substitut. Nu ska jag havda att turkisk yougurt pa hink istallet. Faktiskt!

Ryska smaklokar hos Sasja till vanster och neutrala hos Philippe till hoger. Blindtestskalarna i nederkant. Dalig forlorare tar kortet.

Jag hade INGEN ANING om hur mycket jag gar runt och visslar. Och vilket visselbehov som bor i mig. Inte forran nu, nar det ar forbjudet.

Vet inte an om det ar allman rysk skrock, men det sags namligen sa i hemmet dar jag bor, att visslar man inomhus - da gar pengarna ut genom dorren... Det kan alltsa mycket val vara sant. Eftersom det skulle forklara varfor jag aldrig lyckas bli rik!  ;)

Det ar sant att jag ar dalig pa finkultur. Och darfor ar det sa himla bra att jag har vanner som vet vad som ar bra for mig. Igar togs jag med till Novgorod.

Det var en sa lugn dag! Inte lugn pa det dar sattet som man borjar klattra pa vaggarna av. Utan natt sa ovanligt som en rofylld kansla i luften. Och det ar tydligen natt den har staden ar riktigt bra pa att formedla til besokarna.

Novgorod - det ryska ursprunget. Den har klarat sig genom krig och belagring. Och det som forstordes av nassarna har byggts upp pa ett omt vis. Innanfor ringmuren stora gronomraden och gulputsade stenhus. Sofiakatedralen och monument over Rysslands historiska personligheter. Utanfor minst lika vackert med parker och massiva blomsterarrangemang. Och sa det dar lugnet som gradde pa moset.

Total skonhet. Mer kan man inte saga om detta!


Tipset ar anda att inte som vi, aka dit en sondag, upptacka att sista bussen ar fullbokad, tvingas ta ett tag som gar alldeles for tidigt och tar fem timmar! Men OM det rakar bli sa, glom da INTE, som vi OCKSA gjorde, att kopa med ol sa att tagresan inte blir sa moooooooordande lang! :)

Det finns alltsa ett nytt sätt att sortera ut svenskarna i vimlet pa Rigas gator: Foppatoffeln.
Tja, den passar väl i tradgarden, och när man hämtar posten eller springer bort till kiorren for a kopa glass.
Men, sorry. I kontrast till de snofsiga storstadsletterna kan inte Foppatoffelbäraren ens kännas som en layed back semesterfirare. Utan mer pa pricken som en forirrad sunkhog...

...och jag har antligen kommit till Petersburg igen och kanner mig ocksa skapligt slafsig och avvikande efter en lang natt pa tag... :-)En snodd bild...

Det finns en sak som jag missbedömt fullständigt. Möjligheten att dryga ut reskassan med att sälja nått reportage då och då. Mellan de ideella jobben. Under året har jag lyckat sälja EN artikel. EN! Jag sitter numera på ett GIGANTISKT material av foton, intervjuer, fakta och berättelser. För jag har hela tiden tänkt att "jamen det HÄR, DET är väl ändå av intresse!"

Nä, jag vet. Jag är inte etablerad, jag har svårt att fatta vad "kommersiellt" betyder och vissa förslag har förstås varit skitdåliga.
Och det är ju mina problem...

Men det är en grej till.
Titta vad som skrivs om de här geografiska områdena i svensk press. För det första är det otroligt lite. Och för det andra är det onyanserat så IN i helvete! Bara depression.
Det är INTE konstigt om medelsvenskens syn på Ryssland är en efterbliven, smutsig, korrupt stat där man ska passa sig jävligt noga för att sätta ner foten.

Med få undantag är det helt RENT på inslag som andas något om ljusning, om vanligt folk. Om framsteg, nya lagar, kultur, ekonomiska uppsving, nya förutsättningar. Bilden som ska levereras är redan stöpt. Men INGENTING är svart och vitt. Inte ens i Ryssland... Och Kaukasus, Vitryssland, Ukraina, Centralasien, skulle man kunna fa lite schyssta reportage darifran, sa man så kan bli lite nyfiken och vilja dit? Och småningom börja fatta vad det här är för samhällen. Egentligen och på riktigt.

Ett ironiskt "grattis" till Mediasverige som i alla fall har borjat ge Balitkum en chans...

Känner stor seger efter att ha listat ut en resmöjlighet för 285 kronor!
Förutsättning: avresa en tisdag, restid 30 timmar. (Visum och annat skit måste man förstås ordna extra.)

Såhär gör man:
Boka en "Crazy tisdagar" kryssning till Riga med Tallink. 95:- per person för en säng i fyrbäddshytt. Bokas över disk på Tallinkkontor, eller för en femtilapp extra via telefon.
Avresa 17.00 från huvudstaden. Ankomst Riga klocka 11.00 dagen därpå.
OSB! Låt bli att informera försäljaren om att du inte tänker utnyttja återresan. Ibland vill de inte sälja nån kryssningsbiljett dig då...

Sedan tar man direktkvällståget till Petersburg klockan 18.30. Boka enkelt på stationen. 190 kronor kostar biljett i sittkupé. Framme i Petersburg vid nio på morgonen. (Det enda man ska tänka på är att gränspassagen tar två timmar, under vilken toaletterna är låsta...det kan blir en jobbig erfarenhet om man har råkat ta en öl eller två.)

Återresan är tyvärr något dyrare. Minimiavgift där torde bli runt 600 spänn.
Petersburg - Helsingfors per minibuss. Reguljärbiljett på finlandsfäran. 300 bagis vardera.

Kanske får jag en tillsägelse att det här är fel. Fast så vitt jag har sett så är det sant:
Stormåltider existerar inte!

Frukosten är lite te och bröd. Kanske lite sallad. Eller kaka. Det är inte så noga.
Lunch kan vara soppa och bröd. Och/eller blininer (pannkakor med fyllning), nått kycklingben, eller en skål kokt bovete. Kanske en skvätt köttfärs. Gärna lite sallad. Och en bit kaka. Och te.
Middag: Tja, vad sägs om soppa/bröd/blininer/bovete/sallad/kycklingben/kaka och te? ;-)
Mellanmål: kaka och te...

Om man är skithungrig, då äter man bara mer. Eller kör alla rätterna ihop.

Men jag vågar säga att rysk nutida mattradition säger: många rätter små - blir totalt ett hyfsat dagligt intag!
Går man på restaurang så finns det ju rejäl mat som kokt potatis och köttstycken, eller ordentliga fiskrätter att beställa in. Men det är ju inte helt normalt att käka så till vardags, va.

Konceptet blir tydligt när man går till en stalovaja.
Det är som en skolmatsal öppen för alla. Det är rysk standard att gå till sin stalovaja vid lunch. Man ställer sig i kön, tar sin bricka, plockar på sig små skålar av...ja det som nämns ovan...betalar ett helt överkomligt pris vid kassan och slår sig ner och äter sin husmanskost.
Jag dyrkar stalovajorna! Om jag hade varit entreprenörstypen och i restaurangbranchen - då hade jag öppnat en stalovaja i nån svensk stad. Och gjort megasuccé!! :-)

Nu har jag haft den äran att åka båten mellan Stockholm och Riga för sjätte gången detta år! (Skrytvarning ;-)

Jag har tjyvlyssnat på så himla många svenskar som sågar letterna som otrevliga! Jag förstår inte vad det kommer ifrån.

Dagens kommentarer:

"Det tar ju ner en del av upplevelsen, det där att de är så himla sura!"

"I såna här kommunistländer har det ju varit så att man ska tiga. Det är därför de inte säger nått och bara sitter där i kassan och surar. Du vet Tina, estniskan jag känner, hennes syster satt tio år i Sibirien. För att hon sa nått som de inte tyckte om!?

"Att de måste vara så himla griniga! Fast det beror på att de är så ovana vid främlingar. Att träffa utlänningar." "Ja", säger väninnan, "så kanske det är." "Absolut", svarar den första övertygande, "Så ÄR det!"

Och jag undrar: Var har de här svenskarna varit? Vad har de gjort? Och hur har de uppträtt själva?

Själv var jag på marknaden och köpte korv av en svintrevlig kvinna som gav mig en snygg platspåse ?som souvenir?, som hon sa, och flabbade. Sen handlade jag hårfärg av en tant som gav mig råd om blekning. En annan tant som presenterade hela förrådet av dill- och persiljefrön för mig. En trevlig kille försökte fråga mig om vägen och en tjej log när hon sålde mig kaffe. Okej, spårvagnsbiljettförsäljaren var väl inte direkt nån solstråle, inte på banken heller, eller tändsticksförsäljarkvinnan - men är det så mycket att bry sig om? Den enda griniga tendensen hittade jag på Rimi. Ja, just det, storaffären dit alla svenskar från färjorna går för att handla billig sprit och choklad. Där skulle jag också bli less om jag satt i kassan.

 

ANTINGEN är letterna verkligen griniga och jag alldeles för tolerant för att fatta det.

 

ELLER så är de andra svenskarna griniga själva, medan jag är så oemotståndligt trevligt, därav olika bemötande.

 

ELLER så förväntar sig svenskarna ett otrevligt bemötande, och därför är de en smula överkänsliga.

Jag är partisk och sitter inte inne med nått svar. Bara med frågor.

Glomt att saga "inget socker", alltsa. Smaken av kaffe gar ju om intet och hela koppen forvandlas till en enda stor flytande dessert! Det ar sa sjalvklart labbigt att jag forstas alldeles for ofta kommer ihag att det ar standard i hela ex-sovjet (sa vitt jag sett)...
Ska lamna internetstallet o kopa en ny kopp..

Just nu är jag en kort repa till Riga. För att 1) undvika försoffning, 2) få sitta och skriva utan lockelser i omgivningarna, 3) skjuta upp beslut om nästa (och i princip sista, för friåret) resa som jag vill ska gå långt österut i Ryssland. Vet inte hur jag ska lösa det, riktigt än.

I Ryssland. Här hittar vi ändlösa mängder klassiska MÄN! Det styrketränas, grejas med bilen, hålls upp dörrar, bestäms över familjen och raljeras över det andra könet... Homofobin är total, mansrollen oantastbar.

Om nu kvinnan nu hade varit ett litet våp. Då skulle man kunnat förstå att så många verkar leva i förhistoriska könsroller. Särskilt utanför storstadsmetropolerna. Och även unga par.

Men nix, här finns vansinniga mängder starka kvinnor. De studerar som svin, gör spikrak karriär, är mer självsäkra än Carl Bildt, och sexigare än Jessica Simpson. Och självmedvetna in till döden! Ja, det är ett under om man undviker att få komplex här...

Så varför! VARFÖR kan man se att så många ryska tjejer förvandlar sig till bimbos när en man närmar sig? De liksom slinker in i rollen av svag men vacker uppenbarelse. Fast man vet att de går för så mycket mer!

Är det en dold kvinlig agenda? Att styra från skuggan. Att klappa männen på axeln, beröma, pyssla om, få dem att känna sig mäktiga. Och sedan, haha, i själva verket ha full kontoll och styra med en osynlig järnhand... Eller vilken annan förklaring finns?

Den dag ryska män kommer att kräva jämställdhet. Då blir det jobbigare. När de vill kunna umgås med sina barn utan att kräva det eller be om ursäkt, eller dansa balett utan att bli hånad, eller bli tagna på allvar när de vill öppna sina känsloliv. Men det dröjer väl. Det är skämmiga grejer som hålls i schack med machokulturen. Och som kvinnan - i den eventuella dolda agendan - stöttar med hela sin själ och uppenbarelse... ;-)

Bilden: Såklart har folket på fotot inget å göra med texten...men tjejen SKULLE kunna säga ""ååååh, tack snälla, snälla killen för att du är så fantastisk och duktig som bär runt barnet, jag beundrar dig och vad tror du om att kanske flytta till Moskva där jag kan ta ett obetydligt jobb som chef på ett internationellt företag?" :-)

Haha, jag kollade statistiken och såg att det faktiskt är en del som är inne o kollar, FAST jag varit så sopig på att skriva. Och jag saknar ju inte direkt teman för nya anlägg. Så här kommer det, direkt från sörmländska landsbygden: matbetraktelse från Ryssland, andra delen...

Om första inlägget handlade om mjölkprodukter, så MÅSTE det andra handla om majonässalladerna. En sån klassiker i det ryska köket! Studera bilden. En majonäsdisk i en rysk genomsnittslivsmedelsaffär. Imponerad?

Först förstod jag inte bättre och trodde att principen var skitenkel:
Man tar allt man har för mycket av i kylen. Hackar till mikroskopiska bitar. Tillsätter dill. Och blandar med majonäs.

Nu vet jag att det är mer komplicerat. Man tar råvaror enligt beprövade kombinationer. Hackar till mikroskopiska bitar. Tillsätter dill. Och blandar med majonäs.

Ingredienserna kan vara tilllexempel morötter, blomkål, vanlig kål, tomat, gurka, majs, lök, gräslök. Och en trofast ingrediens är ägget. Dillen livsviktig, dårå. Salt. Peppar.

Till detta kan man äta allt eller inget.
Man kan alltså ha det som ett litet salladsbihäng till en stormåltid.
Eller (mer troligt) tillsammans med bröd och en stadig skvätt vodka.

Majonässallad känns alltid rätt i Ryssland. Men av någon outgrundlig anledning så har jag inte fixat till det en enda gång i sverige. För det är så svårt att tänka sig ihop med falukorv och mos, kanske? Eller för att det dricks för lite vodka? Eller för att svenska köket står långt ifrån kall men kaloririk plockmat? Jag vet inte. Men här en bild som får mig att drägla av frosseriglädje, hela kittet framdukat. Smaklig måltid!

Jo, jag är i Sverige och har det bara skönt. Så jag ligger lågt med det gamla Sovjet någon vecka till. Alla behöver väl liksom en paus på sommaren. :-)

HERREGUD! Här har jag varit runt i tio månader för att leta efter Sovetiska rester. Och så hade jag bara behövt gå till vilket Nordeakontor som helst för att känna på en äkta sovetinstitution.

Först självransakan: Jag slarvade bort mitt Visakort i Petersburg (där jag stannade till för att fira midsommar). Det var naturligtvis fruktanskvärt klantigt. Särskilt med tanke på att det bara var en månad sedan jag lyckades få det förra stulet.

På Nordeas hemsida säger de att sånt man kan få hjälp med i Sverige - det kan man också förvänta sig på Nordeakontor i Finland och de baltiska länderna.
Okej. Jag behöver alltså inte låna pengar av någon i Petersburg. Jag kan ta ut på ett Nordeakontor i Tallinn och köpa färjebiljett hem.

Jag åkte till Tallin med 200 estniska spänn på fickan.

För att göra berättelsen i kortform:
Nordeakontor i tallinn tittar förvånat på mig och säger NÄ, VI har ingen kontakt med SVENSKA nordeakontor.
- Ööööh, nähä, kan jag flytta över pengar därifrån och hit?
- Oh, ja, det går jättebra. Men det tar tre bankdagar.
- Men kan man göra det snabbare om det är akut?
- Kanske, men det har vi aldrig gjort.
- Och hur tar vi reda på det.
- Ring din Nordeabank i Sverige.

Jag tänkte på Nordeas telefonköer och bestämde mig för att besöka min internetbank först. Kanske kunde man betala en färjebiljett via den, med en utlandsbetalning?
Nä då måste man såklart ha aktiverat utlandsbetalningsfunktionen - genom att ringa kundtjänst.

Så jag tog fram min mobil och svettedes lite medan jag tänkte på kommande mobilräkning. .
Slog numret till Nordeas kundtjänst i Sverige. Beräknad väntetid: 6 minuter.
Fick veta att det finns något som heter emergency card där de kanske kan hjälpa mig få tag i mina egna pengar. 
- Jag kopplar....
En automatisk röst säger "Denna telefontjänst är tyvärr tillfälligt ur funktion" pip, pip, pip. Tuuuuuuuuuuut....

Åt HELVETE! Nu började jag svettas på allvar. För det är inte jättekul att stå i en stad där man inte känner någon. Med ca 130 kronor på fickan. Utan biljett att ta sig någonstans. Och inte veta var man ska spendera natten. Eller hur man ska kunna köpa mat..

Då gick jag till svenska ambassaden. 

De kunde hjälpa mig, kanske, för de skickar fax med en förfrågan om snabb utlandsbetaling till Nordea, men klockan började närma sig fyra, och då kan man såklart itne längre nå dem.
 
Lösningen blev tillslut att min fantastiska lillasyster räddade  mig. Genom att skicka över pengar från en Pressbyrå i Lund via Western Union. Det tar dem 20 minuter att landa i Tallinn. Kostar 190 kronor.
Jämför allstå Nordea, tre dagar, 300 kronor i avgift, plus telefonkökostnader och frustration.

Hur kan de ha blivit såhär?!
Kanske är Nordea precis som i Sovjet en såndär ionstitution som inte har behövt bry sig om att man ska vara till för folket. Att man har kunder man ska uderlätta livet för. Att man ska sträva efter att vara smidig och tillmötesgående. FY FAN VAD MAN KAN BLI SUR!!!