Det gamla Sovjet och jag

Den som har kollat för mycket på Beck-filmer kanske gör lite markliga kopplingar, men annars är begreppet Vita Nätter synonymt med fantastiskt nattligt ljus i Petersburg.

Egentligen är det ju inte så särskilt ljust pa den här breddgraden. Alla ställlen norrut har det ju ljusare... Det stör dock inte Petersburg. Stämingen ingar också i konceptet. Det дr ljummen luft. En fargstark skyming - och gryning. Det дr mycket folk pе gatorna, ocksе mitt i natten. Fest, hog stamning.

Skцnt дr det hur som helst! Jдttefint!! Nu och fram till juli дr en MYCKET rдtt tid att vara i Petersburg! Det ar darfor jag ar lite dalig pa att skriva blogg ocksa...

Fotot pa vag hem med taget mitt i natten - ljust, fast inte riktigt. Men sa blir det ju iof ljusare ju narmre midsommar vi kommer...

Fram till 28 års ålder hade jag ALDRIG varit nöjd med en klippning.

Kom ut ur salongen och såg ut som en tant, en liten flicka eller en amerikansk tonårsskådis.

Jag trodde att det var så det skulle vara.

Sen fann jag Bergfeldts i Kalmar. Halleluja!

Och jag trodde att de var DE ENDA I VÄRLDEN som förstod sig på att göra nått kul av mitt hår!

MEN. I mars var jag i Minsk när håret började se ut som svinto. Hoppades att frisoren skulle parata nagra ord engelska, det gjorde hon inte. Men SKITSNYGGT, blev det! Och bara sådär! 
Igår var jag och klippte mig i slumpvis vald salong i utkanten av Petersburg. Och när det värsta fluffet hade lagt sig - ja då visar det sig igen vara en mirakelfrisör till!

Det KAN inte vara en slump. För jag har sett en sån enorm variation av trediga, välklippta, djärva, färgade, stajlade frisyrer - i Ryssland, Vitryssland, Litauen och Ukraina. Tror helt enkelt att frisörerna är jävligt skickliga och orädda!

I augusti färgade jag mitt röda hår brunt, för att jag "tyckte att var onödigt att sticka ut mer än man gör ändå, som utlänning...".

Haha, vilken missbedömning! Den hårfärgen, som kanske eventuellt syntes lite i en svensk miljö. Den hade varit HELT OSYNLIG på gatan här. :-)

Fotot tva rodhariga tanter

Jag HATAR den där Stockholmsfixeringen i Norrland och utefter hela östkusten ner mot Skåne. Det är en uppblåst attityd från storstan som får folk på andra håll att sitta och tycka synd om sig själva. Ett sånt slöseri.

Men den ryska motsvarigheten verkar slå alla rekord. På landet kan bara den bo som är utan ambitioner. Det är en plats för förlorare. Man kan tydligen utan att vara pinsam mena att landsbygdsbor är ett dummare slags människor... Medan landsortsborna skäms och ber om ursäkt för att de lever sa enkelt som de gör.

Livsvillkoren är hårda på landet. Jobben försvann med Sovjet och under 90-talets ekonomiska kollaps. Understödspengar och pensioner går knappast att leva på. För att spara in på matkontot odlar man det som det finns plats för i trädgården, plockar det som växter i skogen, fiskar. Överskottet kan säljas.

Husen har nog sett sina bästa dagar, värms ofta med ved i den enda kaminen. Torrtoa. Vatten inte självklart inomhus. Bedrövliga vägar. Fast jag själv bara sett en smula än, kan jag ana att det är sa här det ser ut over hela Ryssland pa landet...

De som bor på det här sättet kan inte vara dumma, de är värda ALL RESPEKT! De hittar sätt att klara sig kvar. De har gemenskap, den otroliga naturen, kulturskatter, frisk luft. Här finns varma, starka, generösa, kloka och stretande människor. Ja, ja, det lät LITE klyschigt... Men JAG är i alla fall sa langt helt betagen av landsbygden!

Vodka, tofflor och grillad kyckling - tre viktiga attribut för en lyckad tågresa.

De är mycket långa, tågen. Kanske är det därför de måste gå så långsamt? 100 mil, 26 timmar, hastigheten snittar alltså på runt 40 km i timmen mellan Archangelsk och Petersburg...

Men det är fri tillgång till varmvatten ur samovarerna, man har sin brits med nymanglade lakan, biljetterna är billiga, liksom kaffet och teet, och tågen är FRUKTANSVÄRT punktliga.
Men 26 timmar är 26 timmar. Och därför måste man:

Ha med vodka. Det är i och för sig förbjudet, men alla har det ändå. Redan när man kliver på ska man se till att bli riktigt full. Sen sover man ruset av sig (ja, faktiskt i princip hela vagnen) i en fyra fem timmar. Därefter festar man igen, alla vaknar, stämningen blir hög...innan det är dags för nästa kollektiva tysta överenskommelse om sömn...

Ha med grillad kyckling. Det är en slags standardfärdkost. Ätandet gör precis som vodkan resan lite kortare.

Ha med tofflor. Ryssarna är inga tågamatörer. De har med sig ett avslappnat ombyte att färdas i. Mysbyxor, tröja och tofflor. På fotot syns exempel på den avslappnade klädesstilen under ett flerminutersstopp (man kan kika på en detaljerad tidtabell som sitter på konduktorens dorr, så ser man när man har chans att stiga av, och hur länge).

Åker mot Petersburg i morron. Hm, man hinner fästa sig, fast det bara var tre veckor i den här stan.


Här har jag t.ex. upptäckt
- att gym kan vara mer än löjliga maskiner, spegelinfernon och skittråkiga vilopauser. Man kan hitta ställen med en stämning NÄSTAN som på Kalmar Boxningsklubb! Där man tränar i en helt jävla enastående anda! Där endorfinerna drar igång redan på tröskeln och man tar i som om man kunde gå hur långt som helst, TROTS att man kanske har världshistoriens sämsta teknik och aldrig i helvete skulle fixa att gå en match...
- att man i Archangelsk skulle kunna ägna ALL sin fritid åt att gå på livespelningar. Från tung rock till jazz, orgelkonserter och folklore.
- att det tar mig cirka tio dagar att adoptera det ryska snygghetsidealet. Den här gången betyder det nya, högklackade dojs, daglig makeup och en femdubblad samling skönhetsprodukter.
- att en halvmiljonstad kan kännas riktigt liten, trots mängden folk. Bade bra och daligt.
- att den ryska landsbygden är ett helt eget kapitel. Att livet utanför staden innebär att hanka sig fram. Varken mer eller mindre. Och de i byarna ska beundras!

I morron bitti går tåget. 26 (!!!) timmar till St Petersburg. Ser fram emot värmen, vår, vänner, och mer Ryssland. Ska jobba vidare med ett nyhetsbrev och stanna i stan tror jag, kankse en tre veckor.

"We are not crazy people!!!" svarade ett chockat par på stranden när jag frågade om de inte brukade bada i älven....

Vattnet i Dvina, älven som flyter forbi Archangelsk och mynnar i Vita Havet, är SÅ nerskitat att det är lättare att säga vad som inte finns i det. Och håll ier, härifrån hämtas vattnet som kommer i kranen hemma...

Här är det också ryssarna själva som talar om en ekologisk katastrof. Tydligen flyter Dvina fram som ett hyfsat rent, laxrikt vattendrag tills ett par mil innan Archangelsk, där pappersbruken börjar dyka upp. Sedan tillkommer lera och spill från vägarna som tar sig in de otäta vattenledningarna i marken. DESSUTOM!

Det finns de som dricker vattnet när det är kokt. Eh.......hur lang kokningstid behovs for att bli kvitt kvicksilver? Men kanske radioaktiviteten försvinner??? 

Nä, man köper hem allt vatten som ska vidröra nått man sedan tänkt stoppa i munnen. FÖRSTÅ vilka pengar! Och vilket släpande! Per person, per dag, vecka, år, i en hel stad, på nästan en halv miljon invånare!!! Det är HELT jävla OTROLIGT!

Det kan helt enkelt inte ligga i stadspolitikernas intresse att lösa det här. För i så fall är jag övertygad om att det hade varit gjort för EVIGHETER SEDAN. DÄR har jag fullt förtroende för ryssarnas handlingskraft. Ska nått göras - om nån med makt har sagt till - då GÖRS det!      

Jag var trött, det var fint väder, jazz är mig inte direkt nära hjärtat, det
verkade vara utomhuskonsert bortefter vattnet, och det lockade att både kolla hockeyn Sverige-Canada och schlagerfestivalen (fast gud! Inte för musiken, men för gott sällskap...) på teve. Men eftersom den där jazzklubben är nått som folk verkligen tjatar om. Så var jag tvungen att gå.

HERREGUD vilken MUSIKUPPLEVELSE. Det var fanimej helt enormt!!! Vilka lirare!

Pa det suddiga fotot far man kanske ett hum om stamningen... (Och tips till den som ska hit: ölen tog slut i baren redan efter två timmar, det är tydligen helt normalt på det här stället sa de rutinerade tar med egen att fylla pa med...)

Det har med gravarna, nu en senkommen kommentar...
Man skulle ju kunna tycka att ryssarna är lite väl känsliga som gör sånt väsen av några gamla gravar som flyttas. Men här är man inne och tallar på nått som fortfarande skär ett DJUPT jack mellan Ryssland och den västliga världen (inklusive de västorienterade forna oststaterna): Synen på om Sovjetunionen var bra eller dålig.
 

Sovjet var ondska. Det tänker Sverige, Baltikum, EU - och USA förstås.

Men i det officiella Ryssland är inte Sovjet nått som var så illa. Javisst ser man att det fanns dåligheter, men i grunden var det ett gott koncept. Det tycker särskilt de som gillar Putin. Han menar att Sovjetunionens upplösning, det är en av vår tids stora katastrofer! Innan fanns en motvikt till USA som världspolis. Det sovjetiska samhället hade strukturer, det var ordning, folk höll ihop...
 

Det är upprörda känslor i Ryssland, hos de flesta, tror jag mig ha förstått. Varenda ryss har släktingar som kämpade och stupade i den sovjetiska armén under andra världskriget. Mängder dog för befrielsen! Ryssarna är OERHÖRT tacksamma för sina förfäders insatser. Minsta by i Ryssland har ett monument för de stupade, har det sagt mig.

Och ser man det ur detta perspektiv, då är det bara en stor stöddig käftsmäll från Estland, som gräver upp en helig plats. Esterna vet MYCKET VAL vilka känslor som ryssarna har runt gravarna.

Nå. Men vad RYSSARNA inte ser, är att det stora som den sovjetiska armén uträttade, det var befrielse för Sovjetunionen från tysken. Men i precis samma ögonblick hamnade de baltiska staterna helt i Sovjets våld. Och DE ser balterna som OCKUPATION. Men det gör inte ryssarna. Det har ar ett stortkansligt diskussionsamne.

Med mycket rysk-sovjet-patriotiska känslor i svall ska det bli intressant att se vad som händer den 9 maj. Då firar Ryssland varje år Victory Day med en enorm kavalkad av hylling till döda och fortfarande levande krigshjältar. Från Sovjetarmén...

Rätta mig nu om jag har fel i analysen, nån...

Det här bandet visar att man inte har glömt alla de som kämpade och stupade för befrielsen. Det delas nu ut överallt inför 9 maj. Jag fick mitt tillsammans med entrebiljett på ett friluftsmuseum idag. Färgerna motsvarar de på medaljer som delades ut till krigshjältarna och deras efterlevande.

(Idag hade jag eg. forberett ett stycke om Estlands gravar, ni vet, och det som ligger bakom...SAKLART maste det analyseras...men texten pa mitt medhavda USB ser ut som helvete,inte en bokstav kan visst tolkas ratt...aterkommer...)

Mmm, jag har förstått att det skrämmer, det här slitna. Att murbruk faller ner, asfalt inte täcker, trä spricker och färg flagnar - känns otäckt. Kan det verkligen bo rediga människor här??? Nävisst, i Sverige har jag aldrig sett nått mer nergånget. Nån stans.

Men det är yta. Man behöver ingen kalkyl för att förstå att det skulle kosta skjortan att renovera upp hela det ryska samhället. I väntan på bättre tider finns det en massa folk som sopar, bättrar på färg, fyller igen hål. Men det går inte att göra med finish när utgångsläget är så B. Så i övrigt är det bara att göra som vem som helst - inte bry sig.

Okej, jag har själv inget som helst problem med slitna miljöer. Tycker att det är en sund kontrast till den störttråkiga fräschhet som måste vara målet för var och ens bostad (om man vill verka normal...).

Men jag är SÄKER på att vem som helst snabbt skulle vänja sig vid de slitna miljöerna, om de stannade lite längre än en vecka i stöten. Och kanske (som jag) också tycka att det är rätt hemtrevligt. I väntan på bättre tider... 

Pa bilden en entre till ett hyreshus, faktiskt en av de flottare adresserna i Archangelsk
 

Idag hade jag den äran att träffa en hjälte. I den lilla, lilla byn en å en halv timmes bilresa från Archangelsk var skolan hotad. För få barn. Jämför vilken småort som helst i Sverige. De unga flyttar, de gamla blir kvar. Uppgiven stämning.
 

Då tänker den här kvinnan: mina fyra barn håller på att växa upp. Jag har plats i mitt liv för fosterbarn. Och så hämtar hon hem sex stycken (!) från ett barnhem I Archangelsk. Räddar skolan. Räddar byns framtidstro. Ger några barn ett riktigt hem.

My respect!
 

Bilden: Ett av de hemtrevliga klassrummen, i skolan som alltså lever kvar...