Det kom en tår
Igår, efter Mumindalen (se nedan), hade jag min första starka upplevelse här (med undantag för den chockartade känslan av att plötsligt vara extremt, jävla skitnödig – ursäkta språket…). Det var så lovande. De två lantbruksgrupperna i byn, som tillsammans utvecklar sin fjäderfäuppfödning, respektive mjölkproduktion, går det fint för. Människorna är så in i bängen vänliga. Och mina intryck från hela den här helt nya världen var för mig helt överväldigande.
Vi var på väg hem ner från bergen i en gammal Lada Niva som skakar runt sina passagerare som tärningar i en burk på de erbarmliga vägarna. Det var den store chauffören, den lilla tolken, tysken som kan djurhållning, och så jag. Det var inte ens sol, men landskapet var helt enastående. Och ur radion pumpade persisk musik på en volym som högtalarna inte hade kapacitet för. Då kom det en tår. För fy fan vad underbart att få lära känna nånting så här nytt och varmt.
Ungefär här bröt tåren ut:
