En trakig insikt om mig sjalv
Jag skams! Forst for att den dar inskrankta synen faktiskt bor i mig! Sen for att jag inte ens marker nar jag ger uttryck for den, allsta nar hela omgivningen utom jag sjalv ser precis hur insiktslos jag ar.
Hur i helvete nollstaller man sig? Hur blir man av med ett paradigm?
Kanske genom att vara har mer, ha ett annu oppnare sinne, storre odmjukhet, hardare sjalvkritik.
Insikten om brist pa insikt kanske ar forsta steget...
Finns det något annat sätt att frigöra sig förutom att ständigt påminna sig om att man är, kommer, från något eller är annorlunda tillföljd av sina egna erfarenheter och kulturella preferenser. Att hävda att man skulle kunna vara helt utan värderingar, är inte det att ha väldigt höga anspråk. Du har ju, till skillnad från många andra, synliggjort dina förutfattade meningar, eller fördomar om du så hellre vill. Dessutom är du beredd att ompröva dina fördomar. Det gör inte inskränkta människor.
Att finna svaret på hur man hanterar skilda kulturella möten, i tid eller rum, är lättare sagt än gjort. Min favoritantropolog i ämnet är Marshall Sahlins och dennes Kapten Cooks död.
...dessutom att ha som yttersta ambition att förstå, behöver inte innebär detsamma som fullständig acceptans för det man förstår...